Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.
Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.
Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.
Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
Det började redan första natten.
Klockan slår 10 och jag suckar.
- Jag ska nog lägga mig, har pappa redan somnat? undrar jag.
- Det gjorde han för längesen, säger Mia.
Jag går in i rummet och lägger mig i sängen, drar över täcket och blundar sedan hör jag att dörren knakar, jag kisar för att se vad som är där. Shit, jag ser något. Det är ett huvud som sticker upp, de är en kvinna i svart. Jag tänker på att det säkert är en inbillning.
Det är morgon och jag hör att fåglarna kvittrar. Jag öppnar dörren försiktigt. Ingen är hemma. Jag tar på mig ett par byxor och en röd tröja. Sedan tar jag väskan,går ut ur huset och låser dörren. När jag väl kommer ut vänder jag mig om och då ser jag en kvinna. Hon är svartklädd och tittar på mig. Min blick stannar och jag är helt förskräckt. Jag blir så rädd att jag springer hela biten utan att stanna tills jag ser busshållplatsen.Bussen stannar och jag går in. ’’Det kanske inte alls var en inbillning igår natt’’. Men inget ska jag säga till Joakim min bästavän.
- Kan inte du övernatta hos mig på lördag? undrar jag.
Joakim tar upp sin mobil.
- Jag smsar mamma om det går, hon kanske svara snart.
- Okej.
Det hörs ett plopp och Joakim tog upp sin mobil.
- Vad skrev hon, undrar jag.
-Jo, såhär är det hon frågade var jag skulle övernatta och då sa jag Stenrusevägen. om jag skulle sagt att det var hemma hos dig skulle hon inte låta mig, hon sa att det var något konstigt med det huset men vem tror egentligen på sådant? säger han.
- Jo, men då ses vi på lördag då? säger jag.
10 minuter går och då är vi framme. Vi stiger av bussen och går mot skolan.
Efter skolan åker jag hem med buss som vanligt, går i den långa skogen och snart är jag framme. Jag sliter upp dörren och ropar: HALLÅ? men ingen svarar. Jag hör små steg som kommer mot mig. Nu blir jag rädd. Mia kikar ut med sitt huvud.
- Vad? undrar hon.
- Nej, det var inget, säger jag.
- Jaha, okej.
- Är du hemma själv?
- Ja, pappa gick och handlade mat.
- Okej, säger jag.
- Förresten har du sätt mitt dock hus som pappa byggde åt mig.
Hon går in i sitt rum och kommer tillbaka med sitt hus i famnen. Pappa har byggt ett rött hus med ett brunt tack precis som vårt hus på riktigt. Pappa har också byggt tre dockor, mig, Mia och pappa. Inifrån är det precis som hemma.
Det knackar på dörren, jag går och öppnar. Det är ingen. Det knackar igen men ingen är där. Jag ser att pappa kommer mot huset med en Ica-kasse, det är säkert bara pappa som skojar med oss. Det knackar igen. Jag öppnar dörren, ingen är där. Det knackar igen, denna gången är det pappa och det är dags att äta.
- Sätt er ner, säger pappa.
- Det luktar gott, vad är det för mat? säger Mia.
- Det kan du ju se på din tallrik, säger jag och suckar.
- Juste, säger hon.
- Förresten vill någon åka till farmor och farfar i helg? undrar pappa.
- Jag vill! säger Mia med en glad röst.
- Okej, men då åker vi, vill du också hänga med? undrar pappa.
-Nej, jag föredrar nog att stanna hemma, säger jag.
-Okej, men då åker vi redan i morgon, är det okej Mia? och till dig kan vi fixa en barnvakt? säger pappa.
- Nej! Usch inte en barnvakt, säger jag och suckar.
- Okej, men då får du helt enkelt vara ensam då? säger han.
Nästa dag klockan 3 börjar Mia och Pappa redan packa.
- Vi åker nu och sköt om dig! ropar pappa.
- Hejdå! skrek Mia.
- Vi ska bara vara där i två nätter så du klarar dig säkert, säger pappa.
- Det är klart jag gör, säger jag och himlar med ögonen.
20 minuter har gått Mia och pappa har redan åkt iväg. Jag går till köket och hämtar ett äpple. Sen sätter jag mig på soffan och öppnar tv:en, tar datan och sätter den i knät loggar in på Skype. Joakim är online.
På Skype:
- Hej Joakim!
- Hej!
- Kommer du då?
- Ska bara packa ner tandborsten.
Han loggade ut. Och 10 minuter efter så knackar det på dörren. Jag går och öppnar, Joakim står ute med våta kläder.
- Hej kan jag komma in? säger han med ett smile.
- Ja, kom in.
Han for in och byter om till andra kläder. Jag går in till köket och häller upp två skålar med chips och både lös godis, två glas cola.
- Vilken film vill du kolla på? säger jag.
- A missed call. säger han.
Jag öppnar glasskåpet sätter in skivan och trycker på paus. Sedan rusar Joakim hit och hoppar upp på soffan. Då tar han fjärrkontrollen och trycker på start, filmen börjar.
Efter att ha sett filmen är vi båda rädda. Vi stänger av mobilerna för att inte mobilerna ska börja ringa som det var på filmen. Vi sätter på MV3 och börjar spela, för att glömma bort vad vi såg i filmen. Helt plötsligt stängs tv:en av. Vi ställer oss upp för att titta på vad som har hänt. Sladden är i och strömmen är på.
- Varför funkar inte tv:en då? undrar Joakim.
- Sladden är på strömmen är på, men var i all friden är fjärrkontrollen?
- Jag satte den på bordet, men nu är den inte där.
- Men skit samma jag kan bara trycka på knapparna som sitter på tv:en, inte behöver man en fjärrkontroll för att byta kanal? säger jag.
Tv:en stängs åter igen av och dörren smäller till, sedan släcks lamporna och strömmen är av. Allt blir
tyst tills Joakim börjar prata.
- Du, jag är rädd, säger Joakim med en darrig röst.
- Kom vi ställer oss upp på tre och tänder lampan, viskar jag.
- 1 2 3, säger han.
Men ingen av oss ställer sig upp eftersom att det istället börjar ringa på Joakims mobil.
- Ta samtalet! säger jag.
- Men jag stängde ju av mobilen, hur kan den då ringa.
Det blir tyst en stund och sen hörs det att något är i köket. Tallrikar faller ner en efter en.
- Ta mobilen för fan! viskar jag.
Han tar mobilen men det är försent att svara, personen har lagt på. Till slut bestämmer vi oss för att ringa tillbaks till numret Joakim knappar på en massa nummer och nu ringer han. Signaler till signaler men inget kommer fram. Efter en stund svarar personen men i mobilen hör vi bara att det är tallrikar som trillar ner och går i sönder.
- Kan det vara någon i mitt kök som vi just nu pratar i telefon med.
- Det låter likadant i mobilen som på riktigt, kan det vara så?
- Vi springer på 3 ut genom dörren.
Joakim nickar på huvudet och räknar till tre. Vi springer allt vad vi kan genom den långa korridoren tills jag hör att Joakim börjar skrika, men jag stannade inte upp annars skulle jag själv dö. Jag får panik och slår upp dörren springer ut och försöker hitta den närmaste telefonautomaten. Ringer till pappa.
- Heej! varför ringer du såhär dags? undrar pappa.
- Pappa snälla kom snälla pappa kom och hämta mig jag är nästan vid skolan!
- Men vad i all friden håller du på med mitt på natten?
- Jag hörde hur han släpades in till rummet...
- Vah. Vad är det du pratar om? sa han med en arg röst.
- Pappa snälla rädda mig! säger jag.
- Vad i all friden pratar du om? Jag kommer över till dig stanna där du är!
Det är kallt och jag fryser frosten lägger sig över mig. Men nu ser jag ett ljus som kommer mot mig. ’‘Kommer jag att bli påkörd och dö’’. Bilen stannar och bildörren öppnas hoppa in ropar Mia. Jag stiger in i bilen.
- Ta en filt i baksätet, säger pappa.
- Varför är du bara med pyjamas? undrar Mia.
- Tyst Mia! viskar pappa.
Det blir tyst en stund och till slut säger pappa:
-Jag är trött på er barn och huset! vad är det som är fel? säger pappa.
- Pappa jag är rädd! säger Mia.
- Vadå har huset påverkat dig också? säg vad som är felet! säger pappa med en arg röst
- Jag såg en kvinna som lekte med mitt dockhus. säger jag.
- Vad gjorde du sen då.
- Jag kollade på henne och hon tog upp mitt hopp-rep, då blev jag rädd att jag började springa till köket där du var. säger Mia.
- Men varför sa du inget till mig då? säger pappa.
- För att du bara skulle säga att jag bara inbillar mig! skriker hon.
- Bli inte som din bror Mia! Inbilla dig inte! säger han med en skarp röst.
Mia fäller en tår och hon är på väg på att gråta.
- Okej då vi går och utforskar huset och sen kommer ni att inse att det bara är en inbillning!
Han kör in mot skogen och nu ser jag huset. Kvinnan står i Mias rum det ser jag, men ingenting vill jag säga till pappa.
Mia är i vardags rummet och kollar på en film. Pappa är i köket och äter en macka.
BOOOM!! Jag går in till Mias rum och kollar vad som har hänt. Dockhusets öppning är öppen. Jag går längre fram för att se vad det är i dockhuset. Det ser ut som om någon har försökt hänga Mia-dockan på dockhusets-tak. Jag hör ett skrik det kommer från Mia, jag går ut till vardagsrummet och Mia ligger död på soffan. Pappa kollar på mig som om att han har fått en chock! Han går fram till henne, men han hör inte att jag ropar spring så kvinnan tar pappa från bakhållet och släpar in honom till ett rum. Sedan hörs ett skrik och allt tystnar, förutom jag. Jag springer till dörren men dörrhandtaget vill inte gå upp, jag sitter fast och nu ser jag en skugga som kommer närmre och närmre.
- SNÅLLA NÅGON HJÄLP MIG!!!! skriker jag och en tår faller ner för min kind.
Ingen svarar mig, är det min tur nu eller?
SLUT !!
