BILD

konsthistoria

Jag fick bild nummer 8. Verket är gjort av Caspar David Friedrich. Han föddes i Greifswald som på den tiden tillhörde Sverige. Han levde under 1700-talet(romantiken) till mitten av 1800-talet. Friedrich studerade vid Kunstakademiet i Köpenhamn år 1794 till 1798. År 1798 flyttade han sedan till Dresden, ett centrum för den tidiga tyska romantiken. Han var en av de mest berömda tyska konstnärerna under den tiden (romantiken). Många av hans konstverk är målningar med landskapsmotiv där det står en människa som betraktar utsikten. Det är just det han är känd för. Många av Friedrichs bilder är uppdelade i två delar, en mörk och en ljus. Den mörka delen stod för människans värld och den ljusa för en gudomlig värld.

Syftet med bilden är att berätta, beskriva och meddela någon stämning eller känsla, som konstverk under romantikens tid faktiskt mest var kända för. Caspar David Friedrich är en utav de konstnärer som la ner mycket energi och tid på landskapet i konstverket. Stämningen i konstverken är stillsamma, milda och fridfulla. Det är så lungt, att man nästa känner sig sorglig eller ensam. 

Caspar David Friedrichs verk ”Vandraren över dimhavet” (ca 1818, Kunsthalle, Hamburg). På bilden finns en ståtlig man skulle jag tro. Han har på sig en svart långkostym, svarta höga kängor/stövlar och vinden blåser igenom hans bruna hår. (Jag skulle kunna tro att han vid midjan bär på en käpp). Han är förmodligen vandraren och står på en grå/brun klippa nära kusten. Han tittar ut mot havet, det finns olika klippformationer och berg som täcks av både vatten och dimma. Man skulle kunna tro att mörkret närmar sig och vågorna blir kraftigare. Vågorna slår mot klippan och molnen och all dimma skymmer solens ljus (det gula i himmeln). Man kan se de gråa molnen som kanske är ett tecken på att det närmar sig regn. Bilden är målad med flera nyanser av svart, brun, grå, blå, vit och gul. Fastän det ser ut som om vädret inte alls blir så fint, står vandraren kvar och betraktar utsikten väldigt länge. Han står med sitt ena ben högre upp på klippan han står på, han ser väldigt lugn och fridfull ut. Vandraren står med ryggen mot oss och ansiktet mot utsikten. Som stöd lägger han hans arm på höften. Med den ställningen känns det nästan som om han är stolt. Att han tänker ’’Jag har uppnått mitt mål och jag har hamnat vart jag hamnat, tack för mig’’ och så ’’enjoy the view’’. 

Jag tyckte bilden var intressant men lite tråkig. Jag fick fundera ett tag när jag såg bilden, det var mycket att tänka på. Man visste inte riktigt hur människan kände sig och vilken händelse som skedde i verket. Jag tyckte att kombinationen av färgerna fick bilden att se realistisk och fantastik ut, konst. Jag tycker om hur allt är så nära verkligheten. Men den va lite tråkig, en tråkig bild med bara en massa mörka färger. Därför varken hatar eller älskar jag bilden. 

Jag har använt mig utav http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/caspar-david-friedrich och http://sv.wikipedia.org/wiki/Caspar_David_Friedrich. 

Bild: inte tillgängligt än, kommer senare i veckan!.

Johanna Hallvino (Stalonien)

63 år

Mitt namn är Johanna Hallvino och jag är en 63 årig pensionär. Min mamma lämnade mig vid en tidig ålder. Vi flyttade runt hela tiden och dessutom träffade jag min kärlek och vi bosatte oss i före detta det mest fria landet, Stalonien. Som ung fick jag ingen utbildning och började därför arbeta i fabriker vid tidig ålder där det heller inte var så hälsosamt, som efter det ledde till lungproblem. Stalonien har nu i 20 år styrts av staten, mäktig diktator. Innan det, var det frid och fröjd. Min familj bodde i stan, vi hade pengar så att det räckte. Jag var väldigt religös och besökte den katolska kyrkan varje söndag. 

Min son och dotter har bott sedan 10 år i Sverige. Inbördes kriget påbörjade i slutet av 80-talet då makten gavs bort till felaktig person. På den tiden var det mycket oro och fruktan. Man var tvungen att ge bort en massa pengar, många människor straffades för förflutna misstag. 

En dag gick min make ut, han protesterade och blev av med huvudet. Därefter valde jag att sätta barnen i båten som skulle driva de iväg till ett säkrare land. Barnen var unga och väntade sig en stor framtid. Pengarna räckte bara till mina barn, därför jag lämnades kvar i Stalonien. Några år senare fick jag ett samtal från Sverige. Det var Hannes och Ebba som berättat att de klarat sig fint. De skickade ner pengar till min framtida resa ut från Stalonien. 

Tiden gick men det var fortfarande inte rätt tillfälle att åka iväg, risken att hamna i fängelse var stor. Ebba ringde och berättade att hon var gravid och min längtan till att se de blev bara större, då var jag på gång. Det var en lång och jobbig resa som krånglade sig, men i slutändan blev allt bra fastän jag inte riktigt förstår språket rakt ut. Jag flydde tillsammans med en grupp flyktingar, det tog många dagar och nätter. Knappt hade vi någon mat och vi hade en tystnadsplikt. Den som förrått reglerna avleds för gruppens skull. 

Sanna, som jag träffade hade ett barmhärtigt hjärta och gjorde min resa lättare. Sanna har jag inte träffat på ett tag, men henne vill jag att allt väl ska hända. Under resans tid märkte jag att mitt pass försvunnit spårlöst men en dag visade sig att en gammal gubbe smugglat ner den i sin ficka. Han höll fram mitt pass men inte skulle han ge mig den utan att få betalt. Fastän jag förlorade mycket pengar hindrade det mig inte från att komma till Sverige. Jag och Sanna splittrades så fort vi kom till gränsen av Sverige. Jag kom till ett flyktingsläger och bodde där i ca 2 år. Nu lever jag ett helt normalt liv, ensam men i frid. Ibland kommer mina barnbarn på besök eller så sitter jag bara hemma.