SVENSKA

Uppdraget

Det var en varm tisdagsmorgon och väckarklockan ringde. Jag mådde illa och hade huvudvärk. ‘’Hur skulle jag klara av detta, tänkte jag.’’

Jag reste mig från sängen och klampade iväg ner mot köket. Vid ytterdörren stod mamma, hon hade bråttom. Mamma satte på sig skorna tog ett äpple och pussade mig på kinden. ‘’Hejdå älskling! ropade hon.’’ 

Jag gick upp på rummet igen och satte på mig ett par svarta jeans och en röd tröja med en vit text på. Jag packade min skolväska, skolböckerna och datorn. Sedan tog jag ett glas mjölk och en kexbit från korgen. Jag tittade på klockan och den var nio. Det var dags att gå. Eftersom det var varmt tog jag mina rödvita tygskor och min randiga vårjacka. Jag gick ut ur dörren och plötsligt fick jag ett meddelande från min bästa vän Lena. 

‘’Vart är du Ebba, det är onsdag idag och vi börjar åtta, du kommer inte att hinna’’.

Jag fick panik och rusade ut ur ytterdörren, låste den och cyklade iväg. Jag trampade med stor kraft på pedalerna. Cykeln for framåt över gatan, förbi kiosken och över fotbollsplanen. I korgen låg väskan som bara guppade upp och ner. Den blåa himmeln var blåare än vanligt, solen sken och gräset var fuktigt. Mitt blonda långa hår svepte med vinden. Jag kände hur starkt trycket var. Det jag tänkte på var att jag skulle missa det viktigaste. Jag hade inte ens övat. ''Jag tror inte att jag ens skulle få godkänt''.

Jag tappade greppet om styret och gled av sadeln. Cykeln trillade långsamt ner och jag föll med. Det blev kolsvart. ‘’Vad hände, är jag död?’’

Jag såg ett ljus och öppnade ögonen försiktigt. Det var solen som sken mot mina ljusgröna ögon. Mina glasögon låg på gräset och mobilen på marken. ‘’Åh, jag kommer aldrig att hinna i tid, mobilens skärm har en spricka och nu har jag också sår på benen’’. Blodet droppade och jag kände hur det sved. Det kändes som om hundratals myror bet i sönder mitt ben, så ont hade jag.

Jag försökte resa mig upp och till slut gick det. Cykelkorgen var böjd och jag hade sår på knäna. Det kändes så tungt att gå. Det kändes som om jag vandrade i en öken. Jag var törstig men vatten hade jag inte med mig. ‘’Hur mycket var klockan egentligen?’’. 

Jag passerade den sista byggnaden och nu var jag vid cykelstället. Blodet droppade efter mina steg. Väskan på ryggen och cykelnycklarna instoppade i min vårjacka. Jag gick upp för trappan, och svängde till höger. Runt hörnet såg jag skoltoaletten som jag rusade in till. Jag drog upp mina byxor och såret var stort, blodigt, smutsigt och äckligt. Därför spolade jag ner såret med kallt vatten och torkade det med ett papper. Sedan drog jag ner byxan och gick till skolsystern. Skolsystern satte på ett speciellt rengöringsmedel för sår och tryckte sedan på ett plåster. Tiden gick och gick ’’hur mycket var klockan?’’. Jag kände mig stressad för att klockan var mycket, men jag var också lättad för att såret var omplåstrat. 

Jag hade så bråttom att jag inte ens la märkte till att en tjej krockade in i mig. Hon trillade och skrapade upp armbågen. Jag kunde inte bara gå för att jag hade något mer viktigt att göra, jag skulle få skuldkänslor ifall jag inte hjälpte henne. 

- Åhh, herregud mår du bra? frågade jag oroligt.

Jag såg att hon hade tårar i ögonen. 

- Kom det är bara en bit till skolsystern och hon är säkert fortfarande där eftersom jag precis tittade förbi! sa jag.

Vi knackade på och skolsystern öppnade dörren försiktigt. 

- Hej tjejer, så vad kan jag hjälpa er med? frågade hon.

Tjejen visade upp armbågen och skolsystern lindrade det.

- Förlåt men jag har verkligen jätte bråttom nu!
- Du kan gå och tack för hjälpen, föresten heter jag Mia, sa hon med ett leende.

Jag gav henne en blinkning, ett leende och ropade ’‘Hejdå!’’. Jag kände mig väldigt lättad att hon mådde bra, men jag hade fortfarande bråttom.

Nu vände jag till frökens kontor där jag skulle vara allra först innan saker och thing hände. Jag var framme, stressad och orolig för vad hon skulle säga. Försiktigt lyfte jag upp näven och knackade på. Dörren öppnades långsamt och ett huvud stack ut, det var fröken Bianka. 

- Har du möjligen sett min lärare? frågade jag snällt.
- Hon är tyvärr sjuk. sa fröken Bianka och stängde dörren.

Jag letade upp mobilen i min jackficka. Sedan låste jag upp den och letade efter Lenas nummer. Nu ringde jag...

- Hej Ebba! Vart i mammas citroner har du gjort? sa hon med en stressad röst.
- Jo så här var det. Jag trodde det var tisdag idag och därför kom jag sent.
- Jasså och eftersom vi börjar klockan 9 på tisdagar kom du sent! sa hon med ett flin i bakgrunden.
- Sluta flina, suckade jag.
- Men kom till basketplanen bakom skolgården för där är vi, sa Lina och lade på.

Jag hängde min väska och jacka på kroken i hallen och sedan gav jag mig ut mot basketplanen. 

- Tjoo! ropade allihopa.
- Heej, sa jag med ett leende.
- Vet du vad? sa Åsa.
- Vadå? Vad har hänt? Har jag missat något? undrade jag.
- Fröken är sjuk idag och vi ska göra provet nästa vecka istället! gastade hon till.
- Jag hörde det, sa jag.
- Och då får vi betygen nästa vecka istället för denna veckan!

Alla tjejerna hoppade och hojtade av glädje! 

Jag ställde mig på basketplanen och bollen hamnade i min famn. Jag kastade upp den och den hamnade rakt igenom målet. Jag hoppade upp och hojtade ut ett ’’YES’’! med en glimt i ögat. 

’‘Provet kan jag göra med alla andra och inte ensam’’