Johanna Hallvino (Stalonien)

63 år

Mitt namn är Johanna Hallvino och jag är en 63 årig pensionär. Min mamma lämnade mig vid en tidig ålder. Vi flyttade runt hela tiden och dessutom träffade jag min kärlek och vi bosatte oss i före detta det mest fria landet, Stalonien. Som ung fick jag ingen utbildning och började därför arbeta i fabriker vid tidig ålder där det heller inte var så hälsosamt, som efter det ledde till lungproblem. Stalonien har nu i 20 år styrts av staten, mäktig diktator. Innan det, var det frid och fröjd. Min familj bodde i stan, vi hade pengar så att det räckte. Jag var väldigt religös och besökte den katolska kyrkan varje söndag. 

Min son och dotter har bott sedan 10 år i Sverige. Inbördes kriget påbörjade i slutet av 80-talet då makten gavs bort till felaktig person. På den tiden var det mycket oro och fruktan. Man var tvungen att ge bort en massa pengar, många människor straffades för förflutna misstag. 

En dag gick min make ut, han protesterade och blev av med huvudet. Därefter valde jag att sätta barnen i båten som skulle driva de iväg till ett säkrare land. Barnen var unga och väntade sig en stor framtid. Pengarna räckte bara till mina barn, därför jag lämnades kvar i Stalonien. Några år senare fick jag ett samtal från Sverige. Det var Hannes och Ebba som berättat att de klarat sig fint. De skickade ner pengar till min framtida resa ut från Stalonien. 

Tiden gick men det var fortfarande inte rätt tillfälle att åka iväg, risken att hamna i fängelse var stor. Ebba ringde och berättade att hon var gravid och min längtan till att se de blev bara större, då var jag på gång. Det var en lång och jobbig resa som krånglade sig, men i slutändan blev allt bra fastän jag inte riktigt förstår språket rakt ut. Jag flydde tillsammans med en grupp flyktingar, det tog många dagar och nätter. Knappt hade vi någon mat och vi hade en tystnadsplikt. Den som förrått reglerna avleds för gruppens skull. 

Sanna, som jag träffade hade ett barmhärtigt hjärta och gjorde min resa lättare. Sanna har jag inte träffat på ett tag, men henne vill jag att allt väl ska hända. Under resans tid märkte jag att mitt pass försvunnit spårlöst men en dag visade sig att en gammal gubbe smugglat ner den i sin ficka. Han höll fram mitt pass men inte skulle han ge mig den utan att få betalt. Fastän jag förlorade mycket pengar hindrade det mig inte från att komma till Sverige. Jag och Sanna splittrades så fort vi kom till gränsen av Sverige. Jag kom till ett flyktingsläger och bodde där i ca 2 år. Nu lever jag ett helt normalt liv, ensam men i frid. Ibland kommer mina barnbarn på besök eller så sitter jag bara hemma.