SVENSKA

Den osynliga flickan

Text s.53-54

Min tanke

Soldaten höjde armen och slog Parvana över axeln med käppen. Parvana kände det inte ens, Jaså de skulle straffa hennes pappa? ’‘Sluta slå mig!’’, skrek hon. Talibanen blev överraskad att han hejdade sig ett ögonblick. Parvana såg hur han tvekade och började springa. Hon välte omkull en trave kålrötter i grönsakståndet så att de rullade ut över hela gatan. Hon tryckte de fortfarande varma nan-bröden mot bröstet och fortsatte springa med sandalerna klapprande mot gatan. Hon brydde sig inte om folk stirrade efter henne. Hon ville bara komma så långt bort från soldaten som möjligt, så långt bort som benen bar.

När jag läste detta. Då tänkte jag ’‘händer sådant här på riktigt’’. Och tyvärr gör det de. Om jag själv skulle tänka mig i denna situationen så skulle jag faktiskt vara lika rädd som Parvana beskrev sig, om inte lite mer. Att tänka sig att en soldat skulle slå en, skulle göra ont. Soldater burkar däremot vara väldigt kraftiga, starka och stora. Dessutom skulle jag nog inte känna mig trygg ifall jag befann mig i Afghanistan om en man skulle jagat mig. Eftersom de tydligt berättat att det är farligt att gå ut ensam som en kvinna utan en man som sällskap. Att tänka sig vad soldaten skulle ha gjort värre. För att vara ärlig skulle jag inte riktigt veta vad jag skulle gjort, men en sak är säker. Jag skulle sprungit.